När man skriver och det mest känns som svammel.
När karaktärerna pratar i mun på varandra utan att egentligen ha något att säga eller tillföra.
När man inser att det är lika bra att låta dem prata ut, så får man helt enkelt redigera efteråt.
Allt för att storyn skall bli färdig.
Det är märkligt hur många käppar i hjulen fiktiva personer kan sätta….

Jag har skrivit bokmanus under många år, manus som aldrig visats för någon annan, manus som liksom aldrig fått lämna min dators trygga skärm.
